Mikro berättelse - Häkte/fägelse

Ett kallt och fuktigt rum. Helt isolerat från omgivningen. Där endast sängen står i centrum. Kanske finns det där ett kort på en längtan eller ett minne.
Stål över glas där inget ljus syns var dag. Sen golv, sten väggar och sten tak. Även om man känner sig helt ensam här, så finns det både vakter här och där. I samma kläder dag och natt, finns det inget längre som lockar en till skratt.
Ett rum som detta göms lätt bort, av andra som inte bryr sig om vilka som har glömts bort.

Alla Mina texter skriver jag i jag form, i alla fall dem mesta. men det har inget med mig att göra.. Haha =) Jaa, här kommer en till, jag skrev 2010-05-10, Mina texter har mkt med våld att göra, har nog kollat lite för mkt på filmer =)

Han är arg, kollar lite snett och knyter sina händer. Jag kollar bort för att dölja mina tårar som sakta rinner ner från kinden. Det gör så ont, minsta lilla rörelse och det värker i hela kroppen. Han säger elaka saker om mig medans han slår till mig i ansiktet. Mitt ansikte vänds bort samtidigt som smällen nuddar mig. Jag känner att något rinner ner från min kind, det är inte tårar. Nu kan jag inte hålla mig längre, skriken kan inte hållas inne. Jag skriker av smärta och han blir rädd. Tar tag runt min mun för att tysta mig, förlåt viskar han.

Dagen därpå följer han mig till skolan, säger hejdå och går till sin egen. Jag springer in till klassrummet som jag nu är försenad till. Läraren är lite sur och frågar vad jag har varit. Jag svarar inte utan bara går och sätter mig, nu ser han mina blodsår i ansiktet och blå märkena på hela min kropp. Inte heller han säger något nu, utan kollar bekymrat ner i papprena. Senare på dagen blir jag uppskickad till rektorn. Rektorn frågar hur jag mår och vem som gör mig illa. Jag svarar inte. Han frågar om det är någon hemma. Jag skakar på huvudet och känner att mina ögon blir fyllda av tårar.

Jag ville så gärna säga till rektorn vem det är som slagit mig. Men det är lika mycket mitt fel som det är hans. Jag tar på mig kjolar när jag vet att han inte vill det, jag frågar dumma frågor. Det är mitt fel! Jag kan ju inte berätta det för rektorn för då kommer han säga att jag får skylla mig själv.

Efter skolan står han där och väntar på mig, min pojkvän. Han ser som vanligt arg ut. Han tar min hand och går. Hemma hos mig är det som vanligt. Ingen är hemma och han börjar hitta fel för att få skälla på mig. Idag var felet att jag inte hade cigaretter kvar. För ett ögonblick trodde jag att han skulle slå till mig, men det är något annat han vill. Han börjar kyssa mig och smeka på mig. Det gör ont, han tar i så hårt, men jag vågar inte säga något. Han drar av mig alla kläder och särar på mina ben. Han trycker in den hårt. Jag vänder mig om, jag vill verkligen inte detta. Vad jag än skulle säga nu skulle inte hjälpa, han skulle slå till mig direkt. Jag vet det! Han ligger bakom mig men kör ändå in den. Han slår till mig samtidigt. Jag börjar gråta. Är detta våldtäkt? Jag är ju hans flickvän så det borde ju inte vara det. Jag vet inte vad jag ska göra. Skulle göra vad som helst för att bli av med detta, skulle hellre dö än att få fortsätta leva såhär. Jag kan heller inte göra slut, han säger att han ska döda mig då. Kan heller inte säga det till någon, han mår ju inte ens bra. Vill verkligen inte förstöra hans liv, han förtjänar bättre.

Nu står jag inte ut längre. Han knyter sin hand för att ännu en gång känna sig mäktig. Nu tar jag chansen. Jag låtsas som om att jag ska sätta mig över honom, men istället så tar jag sats och springer ut. Det dröjer inte länge förens han är precis bakom mig. Han är snabbare än mig, drar ner mig på marken och sparkar på mig. Han slår allt vad han kan på den han kallade sin älskling, den han sade han älskade, den han aldrig ville förlora.

Nästa dag stod det i tidningen:

15 årig ung kvinna hittades brutalt misshandlad en bit utanför sitt hus. Brutna revben och käke. Blåmärken och sår som tyder på att det hänt flera gånger förut. Även täcken på missfall. Mannen skall dömas för 15 års fängelse, men mannen har inte hittats. 15 åringen är för rädd och för svag för att prata.

Några månader senare vågar jag gå ut igen. Ingen har sätt han. Inte ens jag. Nu har jag fått en ny kille som jag verkligen älskar, han tar hand om mig och det sista han skulle göra är att slå mig. Han vet om allt som har hänt, han var kompis med mitt ex.

Jag och min nya kille sitter nu på buss stationen och röker. Plötsligt stannar en buss och HAN, mitt ex, kommer ut ur bussen. Jag blir helt stel i kroppen och stirrar på honom. Min kille kramar om mig och kysser mig samtidigt viskar han, jag älskar dig.

Idag vet jag inte helt säkert om det verkligen har hänt. Mitt ex säger att det inte är det och jag säger tvärtemot. Men tänk om det inte är sant. Tänk om det är helt tvärtom. Jag försöker att inte tänka på det, men det kommer alltid finnas i mitt bakhuvud

Solnedgång 2011-02-24

Solen syns ännu på himmelen. Hon promenerar hemåt efter en jobbig kväll på pubben. Det är fortfarande varmt ute denna juni kväll. Det är tomt på gatorna, det är tyst. Hon tänker på vad som kommer att ske när hon kommer hem, om han fortfarande är full eller om han däckat på soffan. Hon känner att lusten inte hänger med henne. Lusten att få känna hur ont det kommer göra av att få komma hem. Komma hem till slagen från hans händer mot hennes blåmärkta ömma kropp.

Vid gångvägen upp mot lägenheten ser hon att det fortfarande lyser i deras lägenhet, hon ber till Gud och hoppas på att han inte är hemma. Trappstegen upp till lägenheten känns korta. Hon låser upp ytterdörren och trycker ner handtaget försiktigt. Hon kliver in och ser sig omkring. Han är vaken. Han sitter på en stol i vardagsrummet och röker. Röken är tjock och den flyter ut från hans öppna mun och försvinner ut i luften. Hans mörka långa hår klippar sig fett mot hans skalle. Hon antar att han inte ens har duschat idag. Hon går in i köket och plockar upp alla sprit flaskor från golvet och packar in varorna hon köpt tidigare samma dag.

Han kommer in i köket och frågar vart hon har varit.

-         -  Jag har varit och jobbat, säger hon med svag röst.

-         - Du kunde väl ha köpt med dig ett paket cigg och några öl till mig eller?

-         -  Förlåt, jag trodde att ölen skulle hålla en dag till, svarade hon och bakade några steg.

Han tog sakta steg emot henne och rättade till t-shirten som hade åkt upp. Hon såg att han knöt sina händer och fick den där blicken i ögat som han brukade få om någonting inte var som han ville. Hans steg blev allt tyngre och tyngre. Hon såg chansen och sprang ut från köket, bort mot vardagsrummet och in i sovrummet. Han sprang efter. Hon hann inte låsa dörren innan han ryckte upp den och rusade in i rummet. Rädslan kom som ett moln inom henne och hon kände hur ont det gjorde när han tog tag i hennes arm och kastade in henne i väggen. Benen höll nästan inte efter hans utbrott dagen innan, men ändå reste hon sig och skyddade ansiktet med handen. Han såg tillfället och smällde till henne i huvudet. Hon föll ner på det hårda golvet, allting började snurra och ögonen fylldes med blöta tårar. Det blev svart.

När hon vaknade igen på det kalla golvet, kände hon hur värken bultade i hennes bakhuvud. När hon stod upp igen såg hon att det låg blod på marken, hon fick panik och gav ifrån sig ett skärande skrik. Hon gick tillbaka ut till vardagsrummet och tände en cigarett. Ögonen var svullna sen några dagar innan och benen hade blivit blåa. Med hopp om att allting hade lugnat ner sig, satte hon sig i soffan och låtsades som ingenting.

Efter ett par timmar vågade hon sig ut till köket och frågade om han inte skulle ta och sova en stund. Han flina åt henne. Hon sade förlåt. Han reste sig upp och gick iväg emot den obäddade sängen.

Inom sig har hon en tomhet. En smärtsam ensamhet ekade i hennes tomma kropp. Hon kände sig meningslös efter hans nedtryckande ord och hårda slag. Hon fann ingen mer utväg en den hon nu hade bestämt sig för att ta.

Hon tog ett rep som hon hade hittat i källaren, hon kollade ut mot himmelen, solen syntes ännu. Den var så vacker, så fridfull, varm och välkommande. Repet knöt hon i taket i vardags rummet, hon ställde en stol under den och klev upp. Hon knöt snöret runt halsen och blickade ner mot bordet. Hon hade skrivit en lapp till honom. Där det stod: Vi ses aldrig mer. Tårarna rann nedanför hennes kind. Hon såg ut mot den mörknande himmelen igen. Hon log. Fötterna slant från stolen och solen hade gått ner.