Solen syns ännu på himmelen. Hon promenerar hemåt efter en jobbig kväll på pubben. Det är fortfarande varmt ute denna juni kväll. Det är tomt på gatorna, det är tyst. Hon tänker på vad som kommer att ske när hon kommer hem, om han fortfarande är full eller om han däckat på soffan. Hon känner att lusten inte hänger med henne. Lusten att få känna hur ont det kommer göra av att få komma hem. Komma hem till slagen från hans händer mot hennes blåmärkta ömma kropp.
Vid gångvägen upp mot lägenheten ser hon att det fortfarande lyser i deras lägenhet, hon ber till Gud och hoppas på att han inte är hemma. Trappstegen upp till lägenheten känns korta. Hon låser upp ytterdörren och trycker ner handtaget försiktigt. Hon kliver in och ser sig omkring. Han är vaken. Han sitter på en stol i vardagsrummet och röker. Röken är tjock och den flyter ut från hans öppna mun och försvinner ut i luften. Hans mörka långa hår klippar sig fett mot hans skalle. Hon antar att han inte ens har duschat idag. Hon går in i köket och plockar upp alla sprit flaskor från golvet och packar in varorna hon köpt tidigare samma dag.
Han kommer in i köket och frågar vart hon har varit.
- - Jag har varit och jobbat, säger hon med svag röst.
- - Du kunde väl ha köpt med dig ett paket cigg och några öl till mig eller?
- - Förlåt, jag trodde att ölen skulle hålla en dag till, svarade hon och bakade några steg.
Han tog sakta steg emot henne och rättade till t-shirten som hade åkt upp. Hon såg att han knöt sina händer och fick den där blicken i ögat som han brukade få om någonting inte var som han ville. Hans steg blev allt tyngre och tyngre. Hon såg chansen och sprang ut från köket, bort mot vardagsrummet och in i sovrummet. Han sprang efter. Hon hann inte låsa dörren innan han ryckte upp den och rusade in i rummet. Rädslan kom som ett moln inom henne och hon kände hur ont det gjorde när han tog tag i hennes arm och kastade in henne i väggen. Benen höll nästan inte efter hans utbrott dagen innan, men ändå reste hon sig och skyddade ansiktet med handen. Han såg tillfället och smällde till henne i huvudet. Hon föll ner på det hårda golvet, allting började snurra och ögonen fylldes med blöta tårar. Det blev svart.
När hon vaknade igen på det kalla golvet, kände hon hur värken bultade i hennes bakhuvud. När hon stod upp igen såg hon att det låg blod på marken, hon fick panik och gav ifrån sig ett skärande skrik. Hon gick tillbaka ut till vardagsrummet och tände en cigarett. Ögonen var svullna sen några dagar innan och benen hade blivit blåa. Med hopp om att allting hade lugnat ner sig, satte hon sig i soffan och låtsades som ingenting.
Efter ett par timmar vågade hon sig ut till köket och frågade om han inte skulle ta och sova en stund. Han flina åt henne. Hon sade förlåt. Han reste sig upp och gick iväg emot den obäddade sängen.
Inom sig har hon en tomhet. En smärtsam ensamhet ekade i hennes tomma kropp. Hon kände sig meningslös efter hans nedtryckande ord och hårda slag. Hon fann ingen mer utväg en den hon nu hade bestämt sig för att ta.
Hon tog ett rep som hon hade hittat i källaren, hon kollade ut mot himmelen, solen syntes ännu. Den var så vacker, så fridfull, varm och välkommande. Repet knöt hon i taket i vardags rummet, hon ställde en stol under den och klev upp. Hon knöt snöret runt halsen och blickade ner mot bordet. Hon hade skrivit en lapp till honom. Där det stod: Vi ses aldrig mer. Tårarna rann nedanför hennes kind. Hon såg ut mot den mörknande himmelen igen. Hon log. Fötterna slant från stolen och solen hade gått ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar