Det går inte alltid som en dans, Sofie Lindstrand. Amanda Rosell, Anna Hillinge, Julia Magnusson

Yvonne: Hej sitter ni här och fikar?

Lisa: Åh, men hallå du! Ja, en liten påfyllning efter jobbet bara...

Y: Så mysigt! Jag skulle inte kunna slå mig ner en stund? Mitt sällskap är lika sent som vanligt...

L: Såklart du kan. Detta är min bästa vän och före detta danspartner Emma! Emma, detta är min dansinstruktör Yvonne...

Y: Åh, men dig känner jag ju igen. Du sökte väl också till in till oss på balettakademin i början av terminen, Gick inte ni på samma audition?

Emma: Jo, precis. Jag kom tyvärr inte in, så vi två kan ju inte dansa tillsammans längre.

L: Alltså så jäkla synd! Vi hade stora planer på att dansa ihop i Paris genom balettakademin och sådant...

Y: Men va? Jag satt ju i bedömningen på er audition. Jag har absolut för mig att ni båda blev erbjudna en plats?

L: Ja, jag förstår då inte vad som saknades hos dig Emma. Du dansar ju som en gud. Du har alltid varit steget för mig och alla andra.

E: Gud vad kallt det är ute, jag får nog ta en kaffe till och värma mig.

Y: Jo, men... Ditt svarsbrev! Du tackade nej till platsen, eller hur?

E: Va? Nej!

Y: Jo, men jag känner så väl igen dig. Det måste du ha gjort.

L: Haha. Vad är det här? Ni skojar...

E: Nejnej, jag kom inte in. Jag var inte tillräckligt bra. Jag kom inte in!

Y: Konstigt. Jag har verkligen för mig att svarsbrevet var från dig. Vi blev liksom chockade när en otrolig talang som du inte ville ha platsen för att ditt intresse var för litet och för att det inte var din dröm. Men på uttagningen dansade du som om du var skapt för dans och inget annat.

L: Är det här ett skämt?

E: Va? Nej, eller jo! Nej, alltså det stämmer inte. Med all respekt, du måste blandat ihop mig med någon annan. Jag kom inte in. Jag... 

L: Okej, det där var skumt. Emma och jag har drömt om detta sen vi var små. Hållit ihop i samma dansklasser och sparat mängder med pengar för att ha råd med klasserna hos er på dansskolan. Hon skulle aldrig tacka nej bara sådär.. inte Emma. Du måste misstagit dig och blandat ihop namnen.

Y: Nja, chanser finns väl men jag känner mig övertygad. Vi pratade om det när vi fick hennes svar, just för att hon hade precis vad vi vill ha om inte ännu mer. Det är ovanlig att så duktiga dansare tackar nej till en plats hos oss.

L: Men varför? Jag förstår ingenting!

Y: Emma, du heter inte Berggren i efternamn?

L: Emma Louise Berggren heter hon. Emma, säg att detta inte är sant...

E: Lisa, snälla. Du förstår inte. Alltså, jag... Åh, shit!

L: Du fejkade alltså att vara lika ledsen som jag när du sa att du inte kommit in! Du skiter i allt vi har jobbat för i så många år och förstör medvetet för mig utan att säga ett skit! Fy fan för dig. Jag kan inte fatta det!

E: Lisa, jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär.

L: Jaså? Det lät så på vad som stod i brevet.

E: Men det som stod där är inte sant! Jag menade inte det jag skrev. Så mycket som jag alltid kämpat.

L: Vadå inte sant? Nu blir det för mycket... Vad sjutton handlar det om, då?

Y: Emma, jag förstår inte vad problemet är!

E: Pengarna. Jag har inte pengarna.

L: VA?! Och vad är alla pengar du jobbade ihop och sparade i flera år precis som jag?

E: Du kommer verkligen döda mig.

L: Jag garanterar ingenting... Säg nu!

E: Spel. Jag har försökt. Jag har verkligen försökt men jag vet inte vad som driver mig. Lyckorus typ... när jag har en tur-dag och maskinerna klirrar till av pengarna. Men jag förlorar ju mycket mer än jag vinner och tillslut... Nej jag vet inte vad som hände. Jag vet att det är fel, hata mig inte!

L: Men herregud! Du är spelberoende! Varför har du inte sagt något, jag hade kunnat hjälpa dig!

E: Jag skäms ju, förstår du väl. Jag har inte vågat berätta för någon.

L: Emma... Jag vet inte vad jag ska säga. Så jag ska behöva gå ensam på balettakademin för att du slarvade bort pengarna?

E: Jag vet att det är fel! Förlåt, förlåt! Jag skäms, det gör jag verkligen. Varför tror du att jag har ljugit om det?!

L: Jag önskar bara att du hade varit ärlig.

Y: Jag är ledsen, jag förstår att du inte vill att jag skulle höra detta. Jag lägger mig absolut inte i ditt privatliv men om det handlar om pengar vill jag att du ska veta att det finns möjlighet till stipendium. Speciellt för en talangfull dansös som du.

E: Alltså... oh shit. Yvonne, du ska veta att min dröm är inte att vinna på spel, min dröm är dansen men jag föll för skiten! Och jag skäms verkligen.

Y: Gör inte det, jag ska inte lägga mig i någonting. Ta mitt nummer så ska jag lämna er två ifred nu. Detta löser vi så att du kommer kunna hoppa in snarast, innan det är för sent. Om det är det du verkligen vill.

E: Åh... Hur ska jag kunna tacka dig?!

Y: Genom att bli min elev. Ring mig imorgon! Sköt om er tjejer, så ses vi snart.

E: Tack.

L: Skoja inte. Du behöver seriös hjälp! Förneka inte det, Emma.

E: Nej, men det är inte så lätt som det låter. Jag behöver verkligen hjälp med detta. Jag fixar inte det själv.

L: Jag kommer självklart att hjälpa dig. Nu ska vi göra det här! Vi ska dansa oss till drömmen, resten fixar sig.

en annan dikt ( den första vi skrev på lektionen)

Jag vaknar upp igen, ensam.
Mina händer sitter fast i repet, som leder ut ur rummet
En mörk avgrund smeker sig runt andra ändan.
Fallet av en nål väcker uppmärksamhet.
Snaran runt friheten dras åt, jag rycks med.
Ljuset tynar bort, mörkret välkomnar mig.

Dikt, en väldigt abstrakt, men hade svårt att göra den mer konkret

Jag menar det
Jag säger det
du visar
jag ser
varken upp ut eller in
räddsla
svart, mörk
ljus, vit
går ej att ta på
går ej att söka
jag känner den
kroppen stelnar, ansiktet förvrängs
alla vet
ingen bryr sig
jag är rädd

5 Dialoger

 1:
- jag förstår inte varför det kunde bli så?
 - Ne jag venne
 - aja
 - så äre
- ska du av nu?
 - aa
 - Okej, men ring mig när du kommit hem.
 - okee
 - aa men vi hörs
 - a hej

2:
 - Hahaha
 . hahahaha
 . så sjukt
 - ja hahahaha
 - aja skit samma,, hiih,,
 - har du en tändare?
 - haha, a
 - tack, hihi
 - vad sa han då?
 - hahahaha
 - hahaha

3.
 - asså sara ser fan förjävlig ut i den klänningen
 - jaa verkligen, ser ut som hon typ sovit i den.
 - haha aa
 - hej
 - hej
 - vem var det?
 - viktor heter han
 - haha sikken näsa
 - hahah
 - haha

4.
 -  ahhmmmmeeä
 - tänk om man typ skulle göra såhär
 - hahahahahahaha
 - hahahahha
 - eller så här
 - hahah, folk skulle tro att man var cp
 - hahah jaaaa
 - ajä
 - haha sorry,
 - din lille jävel
 - hahahahah
 - hahahah

5.
 - ne du gör fel, asså kolla här
 - a men ska göra om sen
 - men du ska ju sätta dom närmare varandra
 - men jag ska ju ha två och denna är den lugna
 - aja gör som du vill, om du vill ha fel så okej.
 - men det lir ju inte fel om jag får göra det på mitt sätt
 - ne okej
 - nice den blev
 - tack , ja sa ju att den blev bra
 - aja

Mikro berättelse - Häkte/fägelse

Ett kallt och fuktigt rum. Helt isolerat från omgivningen. Där endast sängen står i centrum. Kanske finns det där ett kort på en längtan eller ett minne.
Stål över glas där inget ljus syns var dag. Sen golv, sten väggar och sten tak. Även om man känner sig helt ensam här, så finns det både vakter här och där. I samma kläder dag och natt, finns det inget längre som lockar en till skratt.
Ett rum som detta göms lätt bort, av andra som inte bryr sig om vilka som har glömts bort.

Alla Mina texter skriver jag i jag form, i alla fall dem mesta. men det har inget med mig att göra.. Haha =) Jaa, här kommer en till, jag skrev 2010-05-10, Mina texter har mkt med våld att göra, har nog kollat lite för mkt på filmer =)

Han är arg, kollar lite snett och knyter sina händer. Jag kollar bort för att dölja mina tårar som sakta rinner ner från kinden. Det gör så ont, minsta lilla rörelse och det värker i hela kroppen. Han säger elaka saker om mig medans han slår till mig i ansiktet. Mitt ansikte vänds bort samtidigt som smällen nuddar mig. Jag känner att något rinner ner från min kind, det är inte tårar. Nu kan jag inte hålla mig längre, skriken kan inte hållas inne. Jag skriker av smärta och han blir rädd. Tar tag runt min mun för att tysta mig, förlåt viskar han.

Dagen därpå följer han mig till skolan, säger hejdå och går till sin egen. Jag springer in till klassrummet som jag nu är försenad till. Läraren är lite sur och frågar vad jag har varit. Jag svarar inte utan bara går och sätter mig, nu ser han mina blodsår i ansiktet och blå märkena på hela min kropp. Inte heller han säger något nu, utan kollar bekymrat ner i papprena. Senare på dagen blir jag uppskickad till rektorn. Rektorn frågar hur jag mår och vem som gör mig illa. Jag svarar inte. Han frågar om det är någon hemma. Jag skakar på huvudet och känner att mina ögon blir fyllda av tårar.

Jag ville så gärna säga till rektorn vem det är som slagit mig. Men det är lika mycket mitt fel som det är hans. Jag tar på mig kjolar när jag vet att han inte vill det, jag frågar dumma frågor. Det är mitt fel! Jag kan ju inte berätta det för rektorn för då kommer han säga att jag får skylla mig själv.

Efter skolan står han där och väntar på mig, min pojkvän. Han ser som vanligt arg ut. Han tar min hand och går. Hemma hos mig är det som vanligt. Ingen är hemma och han börjar hitta fel för att få skälla på mig. Idag var felet att jag inte hade cigaretter kvar. För ett ögonblick trodde jag att han skulle slå till mig, men det är något annat han vill. Han börjar kyssa mig och smeka på mig. Det gör ont, han tar i så hårt, men jag vågar inte säga något. Han drar av mig alla kläder och särar på mina ben. Han trycker in den hårt. Jag vänder mig om, jag vill verkligen inte detta. Vad jag än skulle säga nu skulle inte hjälpa, han skulle slå till mig direkt. Jag vet det! Han ligger bakom mig men kör ändå in den. Han slår till mig samtidigt. Jag börjar gråta. Är detta våldtäkt? Jag är ju hans flickvän så det borde ju inte vara det. Jag vet inte vad jag ska göra. Skulle göra vad som helst för att bli av med detta, skulle hellre dö än att få fortsätta leva såhär. Jag kan heller inte göra slut, han säger att han ska döda mig då. Kan heller inte säga det till någon, han mår ju inte ens bra. Vill verkligen inte förstöra hans liv, han förtjänar bättre.

Nu står jag inte ut längre. Han knyter sin hand för att ännu en gång känna sig mäktig. Nu tar jag chansen. Jag låtsas som om att jag ska sätta mig över honom, men istället så tar jag sats och springer ut. Det dröjer inte länge förens han är precis bakom mig. Han är snabbare än mig, drar ner mig på marken och sparkar på mig. Han slår allt vad han kan på den han kallade sin älskling, den han sade han älskade, den han aldrig ville förlora.

Nästa dag stod det i tidningen:

15 årig ung kvinna hittades brutalt misshandlad en bit utanför sitt hus. Brutna revben och käke. Blåmärken och sår som tyder på att det hänt flera gånger förut. Även täcken på missfall. Mannen skall dömas för 15 års fängelse, men mannen har inte hittats. 15 åringen är för rädd och för svag för att prata.

Några månader senare vågar jag gå ut igen. Ingen har sätt han. Inte ens jag. Nu har jag fått en ny kille som jag verkligen älskar, han tar hand om mig och det sista han skulle göra är att slå mig. Han vet om allt som har hänt, han var kompis med mitt ex.

Jag och min nya kille sitter nu på buss stationen och röker. Plötsligt stannar en buss och HAN, mitt ex, kommer ut ur bussen. Jag blir helt stel i kroppen och stirrar på honom. Min kille kramar om mig och kysser mig samtidigt viskar han, jag älskar dig.

Idag vet jag inte helt säkert om det verkligen har hänt. Mitt ex säger att det inte är det och jag säger tvärtemot. Men tänk om det inte är sant. Tänk om det är helt tvärtom. Jag försöker att inte tänka på det, men det kommer alltid finnas i mitt bakhuvud

Solnedgång 2011-02-24

Solen syns ännu på himmelen. Hon promenerar hemåt efter en jobbig kväll på pubben. Det är fortfarande varmt ute denna juni kväll. Det är tomt på gatorna, det är tyst. Hon tänker på vad som kommer att ske när hon kommer hem, om han fortfarande är full eller om han däckat på soffan. Hon känner att lusten inte hänger med henne. Lusten att få känna hur ont det kommer göra av att få komma hem. Komma hem till slagen från hans händer mot hennes blåmärkta ömma kropp.

Vid gångvägen upp mot lägenheten ser hon att det fortfarande lyser i deras lägenhet, hon ber till Gud och hoppas på att han inte är hemma. Trappstegen upp till lägenheten känns korta. Hon låser upp ytterdörren och trycker ner handtaget försiktigt. Hon kliver in och ser sig omkring. Han är vaken. Han sitter på en stol i vardagsrummet och röker. Röken är tjock och den flyter ut från hans öppna mun och försvinner ut i luften. Hans mörka långa hår klippar sig fett mot hans skalle. Hon antar att han inte ens har duschat idag. Hon går in i köket och plockar upp alla sprit flaskor från golvet och packar in varorna hon köpt tidigare samma dag.

Han kommer in i köket och frågar vart hon har varit.

-         -  Jag har varit och jobbat, säger hon med svag röst.

-         - Du kunde väl ha köpt med dig ett paket cigg och några öl till mig eller?

-         -  Förlåt, jag trodde att ölen skulle hålla en dag till, svarade hon och bakade några steg.

Han tog sakta steg emot henne och rättade till t-shirten som hade åkt upp. Hon såg att han knöt sina händer och fick den där blicken i ögat som han brukade få om någonting inte var som han ville. Hans steg blev allt tyngre och tyngre. Hon såg chansen och sprang ut från köket, bort mot vardagsrummet och in i sovrummet. Han sprang efter. Hon hann inte låsa dörren innan han ryckte upp den och rusade in i rummet. Rädslan kom som ett moln inom henne och hon kände hur ont det gjorde när han tog tag i hennes arm och kastade in henne i väggen. Benen höll nästan inte efter hans utbrott dagen innan, men ändå reste hon sig och skyddade ansiktet med handen. Han såg tillfället och smällde till henne i huvudet. Hon föll ner på det hårda golvet, allting började snurra och ögonen fylldes med blöta tårar. Det blev svart.

När hon vaknade igen på det kalla golvet, kände hon hur värken bultade i hennes bakhuvud. När hon stod upp igen såg hon att det låg blod på marken, hon fick panik och gav ifrån sig ett skärande skrik. Hon gick tillbaka ut till vardagsrummet och tände en cigarett. Ögonen var svullna sen några dagar innan och benen hade blivit blåa. Med hopp om att allting hade lugnat ner sig, satte hon sig i soffan och låtsades som ingenting.

Efter ett par timmar vågade hon sig ut till köket och frågade om han inte skulle ta och sova en stund. Han flina åt henne. Hon sade förlåt. Han reste sig upp och gick iväg emot den obäddade sängen.

Inom sig har hon en tomhet. En smärtsam ensamhet ekade i hennes tomma kropp. Hon kände sig meningslös efter hans nedtryckande ord och hårda slag. Hon fann ingen mer utväg en den hon nu hade bestämt sig för att ta.

Hon tog ett rep som hon hade hittat i källaren, hon kollade ut mot himmelen, solen syntes ännu. Den var så vacker, så fridfull, varm och välkommande. Repet knöt hon i taket i vardags rummet, hon ställde en stol under den och klev upp. Hon knöt snöret runt halsen och blickade ner mot bordet. Hon hade skrivit en lapp till honom. Där det stod: Vi ses aldrig mer. Tårarna rann nedanför hennes kind. Hon såg ut mot den mörknande himmelen igen. Hon log. Fötterna slant från stolen och solen hade gått ner.