Novell

Tiden är ej kommen

Snön faller som ett täcke över marken. Den friska luften omfamnar mina lungor. Trotts mina fylliga kläder, rosas mina kinder. Den kalla snön faller ner över ansiktet. Dens frätande, stickande kvarlevor bildar droppar som smeker mig ner mot halsen. Jag vacklar mig ner mot hamnen och stannar till vid kanten mot havet. Vattnet har ännu inte fryst till is. Det skvalpar åt alla håll.

Den tysta natten påminner mig om tiden, tiden då du fortfarande var här. Precis en sånhär kväll satt vi framför brasan. Det knastrande ljudet och den hettande värmen, får håret att resa sig. Du log mot mig så vänligt. Dina fingertoppar som smekte mig över bröstet. Det kittliga men ändå den njutningsfulla känslan, får mig att känna som om du stod är bredvid.

Skriket av en mås avbryter mina tankar.

Min blick riktas ut över havet och min hand glider in i jackfickan och fiskar upp en cigg. Röken är tjockare än vanligt. Smaken tvingar min tillbaka i tankarna på dig. 

Jag ser dig framför mig, ståendes på det där sättet som alltid fick mig att skratta. Dina blåa ögon och lång bruna hår är det ända jag tänker på. Varje morgon när du vaknat, kysste du mig alltid så mjukt och känslosamt. Vi kunde ligga där i timm-tal innan det var dags att stiga upp. Din muskulösa kropp, konturerna av dina muskler, fick mitt hjärta att banka. Du kunde sitta vid köks bordet med en cigg i handen och en kaffe kopp i den andra utan att ens tänka på vad klockan var. En mer livsnjutare har jag aldrig träffat.

Din snabba bortgång kom som en box på käften. Jag vaknade bredvid dig som vanligt. Du såg så vacker och fridfull ut. Jag kysste dig flera gånger och kramande om dig hårt, samma lockande meningar för att få din uppmärksamhet, allt var som vanligt. Förutom att du inte kramade tillbaka. Paniken rusande i kroppen och jag skakade dig. Skakade dig som om du var en marakass. Tårarna sprutade ur ögonen och mina öma ord hade utvecklats till skrik. Skärande skrik så att stämbandet skar söner min hals. Skriket kunde få döda att vända på sig i graven. Alla utom du. Ambulansen kom, men det var redan försent. Din själ hade flygit vidare. Gud vad jag älskade dig. 

Mina ögon fylls med tjock vätska. Jag saknar dig så inerligt mycket. Tårarna rinner, smärtan i bröstet sträcker säg ända ut i tårna. Magen viker sig och andningen går snabbare. En påtvingande uppstöt forsar från magsäcken och upp över kragen. Tarmarna vrider och vänder på sig. Det känns som om jag svimma. Vinden tar tag i mitt hår och träden viskar. Jorden som för mig alltid stått stilla sedan det hände, hade börjat snurra och sedan stanade den. Allt stannade. När jag öppnar ögonen igen, står du där. På det skratt retande sättet och med glinten i ögat. Fingrarna börjar darra och mitt leende vidgas. Jag vill så gärna springa fram och krama dig. Aldrig släppa dig igen. Så länge jag har väntat för att äntligen få träffa dig igen. Men min kropp rör inte på sig. Min älskades läppar rör på sig. " Tiden är inte kommen". Han tynar bort, längre och längre bort. Åter igen börjar illa måendet och jag somnar. 

En beröring från andra sidan väcker mig. En kvinna tar tag i min hand och ställer mig upp. Hon är gammal och framåt lutad. Jag anar knappt vad som har hänt, men det gör hon. "Du behöver inte förklara". Den gammla tantens röst värmer. Hennes skrynkliga russin händer tar tag i mina, och vi går därifrån. 

Jag tänker ofta på det han sa, att tiden inte var kommen. Kanske hade han rätt, kanske hade jag mer att utföra, innan vi skulle ses igen.