Examensuppgift

Jag går in på en kyrkogård som ligger knappt synlig från vägen jag kommit ifrån. Jag går runt bland gravstenarna som ligger huller om buller. Jag söker efter ett namn. Vid vanliga kyrkobesök går man in genom kyrkoporten, hälsar snällt på prästen och sedan går bort  med sin blomma och lägger den på den avlides grav. Inte nu, inte denna gången, inte här. Inget med det här besöket är som "vanligt".
Jag kom genom de svarta smides grindarna. Betalade för entrén till den gamla kvinnan som satt på en pall vid ingången med några katter strykandes kring sina fötter. Hon tog emot mina pengar och log lite lurigt mot mej.
Det första som jag tänker på när jag kliver in i det svala kyrkorummet är att den inte är lik någon annan kyrka jag tidigare har sett. Inga utsmyckningar, inget altare eller bänkar att sitta på.  Kylan i rummet får huden att resa sig. Det är som att gå direkt in i en död människas själ. Rakt in i det sista andetaget som hänger kvar, fast frusen i rummet. Mina steg ekar som iskristaller mot de kala vita sten väggarna. De är fyllda med namn som sitter exakt med två millimeter mellan rum ifrån varandra. Namnen är skrivna i svarta gotiska bokstäver och har en röd Davidsstjärna i slutet för att markera namnets slut och ett nytt namns början. Väggarna är fyllda av svart bokstäver från golv till tak. Som om rummet var fyllt av svart små myror som springer omkring. Nästa rum är precis likadant och sedan ett till, och sedan ännu ett, ännu ett och ….jag känner mej yr och får en klump i halsen. Jag får svårt för att andas.
Namnet jag söker är min fars. Han är försvunnen sedan kriget. Hitlers krig. Far försvann när han försökte hitta något att äta till våran svältande familj. Min mor blev så bedrövad när han inte kom hem. Hennes försök för att hålla vårt mod uppe och säga att skulle bli bra igen, försvann med honom. Då fanns hon fortfarande där men ändå inte. Inte i ögonen, de blev tomma.
Jag fick ta hand om vår lilla syster. Hennes namn var Alicia och var så söt. Hon var 10 månader gammal och hade vår mors ögon. Som de så ut innan tomheten kom.
Vi barn, jag, min bror och vår Alicia som bara var en bebis, fick klara oss själva. Vi sprang mellan husen, i skydd av mörkret på nätterna, för att gömma oss från soldaterna. Mat fanns knappt någon att få tag på, men vi försökte finna något litet varje dag åtminstone till henne. Dagarna kändes dubbelt så långa som nätterna. Soldaternas språk förstod vi inte och det var lika bra, för jag ville inte veta. Jag ville inte förstå. Jag ville att allt skulle bli som innan. Då dagarna var lika långa som nätterna. Då vi var lyckliga och tillsammans.

Alla andra vi kände hade åkt till något slags kollo, men ingen hade någonsin hört av sig. Jag hade så gärna velat följa med.
Trotts våra försök att finna mat till barnet, så blev hon ändå snabbt sjuk. Avgaserna på gatorna och det smutsiga vägarna gjorde inte saken bättre.
Jag var 14 år gammal när Alicias ögon slocknade. Det var värre än själva kriget. Min bror begravde henne i en ödslig park, så att inte bomberna skulle gräva fram henne igen.
Under de två kommande åren som följde, sökte vi efter vår far i hopp om att få skydd, men vi fann honom aldrig. Vi frågade människor vi stötte på ifall de sätt vår far, men ingen visste.
Innan krigets slut fann jag en äldre herre som ville ta hand om mig. I ett desperat behov av trygghet tackade jag ja. Herren var tjock och hade en guldtand som han brukade sitta och vicka på med tungspetsen.
Min bror och jag hade kommit ifrån varandra en natt i ett virrvarr av stickade dam som yrde så att man inte kund se himmeln. Splitter som skar igen luften, blänkte som sylvassa knivblad. Bomber som tjutande slog upp marken där vi sprang. En natt då himmelen skulle har varit fylld av blänkande stjärnor och luften fylld av doftade nattviol och näktergalen sjunga om kärlek som slagit ut i blom.
Det ända jag hade kvar var honom. Jag minns att jag avskydde när han tog på mig på nätterna. Hans avskyvärda andedräkt som flåsade mig i nacken.
Allt jag kunde tänka på var att han ville ta hand om mig och det var det jag behövde för att klara mig. Så jag var tacksam och lät honom stöna i mitt öra när jag stod på alla fyra och blev tryckt upp mot väggen. Men så tog kriget slut. Hitler var död och allt blev tyst.
Jag fortsatte leva med den gamle de åren han hade kvar. På hans begravning fick jag höra om en kyrkogård där dom begravt så många judar som de kunnat hitta och det var där jag befann mig nu.
Mitt farsnamn hade vart helt omöjligt att hitta om det inte hade varit för att namnen mödosamt hade skrivits i bokstavsordning, vilket gjorde letandet lättare. Efter att ha läst en halv vägg så hittade jag honom. Mina ögon fylldes av tårar och min underläpp började darra. Lyckan av att äntligen hittat min far är obeskrivlig.
Jag kom ut på den solbeströdda kyrkogården där gravstenarna skuggades av de höga träden. Lövverket lekte i vinden och släppte ner gyllene strålar på de gråa stenarna. Jag skuggade mina öga stannade som förstelnade vid synen av tusentals gravstenar som låg kors och tvärs över varandra. På en skylt som lätt gungade i vinden läste jag obegripliga siffror om hur många som till slut fått sin vila på denna sorglit vackra plats, så likt en massgrav. Det var tröst löst att leta, jag skulle aldrig finna den rätta stenen. Den med hans namn. Ändå var jag överlycklig över att ha funnit honom. Här bland de lätta skuggorna under träden kunde jag känna hans närvaro. En sval vindfläkt smekte min kind. Jag bad och tackade Gud för att jag funnit honom. Jag placerade små stenar på toppen som en symbol över min och alla andras saknad av våra kära och över det lidande alla på denna plats fått gå igenom.
Jag begav mig hemåt med hjärtat fyllt av kärlek och ro.

Lingon

Idag körde min mamma mig och mormor till flygplantsen. Mormor och jag skulle ta flyget till Prag. Hon skulle ta med mig på några dagars extra ledighet. Jag hade fått resan som en födelsedagspresent. Mamma var väldigt avundsjuk och hade gärna följt med. Det är en underbar känsla att åka till Prag. Det är som att komma hem. Där kan jag gå runt på gatorna och höra mitt språk omkring mig. Så på människorna och tänkta "mmmm, jag är en av dem". Ibland får jag nästan hemlängtan.
 Jag är svensk, men jag är också tjeckisk. Suck. Hopplös situation. Jag  tror att om jag flyttade dit, helt hypotetiskt, så skulle jag ändå inte bli en av dem. Hänger liksom mitt emellan, i ingenstans. Svensk är jag och samtidigt inte. Jag uppskattar svenskar och Sverige lika mycket som jag uppskattar Tjeckien och tjeckier, men jag blir aldrig riktigt de ena eller det andra. Det vill jag inte heller. Ibland tänker jag att en del svenskar tror att alla invandrares högsta önskan är att bli svenskar. Varför då? Om man åker till Turkiet, vill man då bli turk eller en svensk i Turkiet?

På måndag nästa vecka ska vi resa hem igen. Om att går bra förstås. Det är inte säkert..

I Prag skall jag bland annat träffa Helena, min mormors syster. Hon är en varm och jätte rolig kvinna. Mamma säger att hon är vår släkts stora matriark och att hon har styrt och ställt de senaste 40 åren i vår familj. Nu är hon snart 75 år, men har ännu inte helt släppt taget om släkten. Hennes hårda och raka sätt kan bero på att hon har arbetat som obducent och patolog i hela sitt yrkesliv. Mycket konstigt yrkesval, om någon frågar mig. Obducent är en person som märkligtvis är intresserad av lik. Usch!
Mamma har berättat en rolig historia som är sann, om vad som hände en gång när Helena var och hälsade på i Sverige. Detta är nu många år sedan. Under den fantastiska Öststadstiden som mamma kallar det. Helena älskar lingon - och i Sverige har vi mycket skog. Alltså mycket lingon. Så mamma, mormor och Helena tillbringade en hel del tid ute i skogen bland myggen och plockade lingon. Lingonen skulle sedan tas ut ur Sverige och sedan smugglad in i Tjeckien. Naturligtvis fick man inte ta med sig något från det "förskräckliga" Väst. Detta gällde även lingon. Bärens röda färg var rätt men det fanns förmodligen någon illvilligt som skulle kunna förleda folket i Öst. Nu tror ni att jag hittar på men det gör jag inte och mamma har berättat värre historier än denna. I alla fall, efter flera dagar ute i skogen hade dom inte bara fått bölder över hela kroppen av myggbett utan också fått till en hel hink med bär.
Mormor kom på den genialiska idén att bären skulle frysas! Sedan skulle de slås in i tidningar och stoppas ner i Helens resväska. Visserligen tog inte flygturen så lång tid, men lingonen hann tina. Detta ledde till att det började rinna en misstänkt röd vätska, som luktade surt ur Helenas väska. Som just kommit till Prags flygplats, från det förskärckliga Väst! Precis, ingen helt tillfredsställande situation. Nu pratar vi terriorism! Både väska och Helena togs nu ut genom den lilla sidodörren och vidare till säkert förvar i väntan på ett möte med Herr-Förste-Förhörsledare som kysst varenda rött kommunit arsle för att få detta "jag-kan-kränka-och-hota-vem-jag-känner-för-inte-för-att-jag-duger-till-något-annat-men-just-därför-jobb". Hon släpptes efter förhör (förmodligen efter att ha mutat någon statsanställd med Marlboro cigaretter, ett par jeans som mammas kusin skulle ha fått och dessutom fått lova att obducera någon släkting till förhörsledaren för honom på ett fördelaktigt sätt). Väskan fick dock stanna kvar ett bra tag i väntan på teknisk undersökning. Vilket visade att det var lingon!

Nu tillbaka till dagens resa. man skulle kunna tro att folk lär sig av tidigare incidenter, men icke!
Mormor och jag reste iväg idag med 10 kilo frysta lingon som hon köpt på Willys. Mamma som försökte hjälpa till med bagaget lyckades knappt baxa ut den tunga väskan ur babageluckan. Gud vet vad som mer gömer sig i den. En halv gris? Jag har hört en jätte rolig historia om en sådan också! Mamma frågade mormor vad "människan" detvillsäga Helena, skulle med 10 kilo lingon till!?
Mormor tittade ogillande på mamma och förklarade att "männsikan" är gammal och därför vill passa på att äta lingon innan det hela är över. Jag antar att "det hela" är Livet. Det tycker jag hon gör helt rätt i.