Examensuppgift

Jag går in på en kyrkogård som ligger knappt synlig från vägen jag kommit ifrån. Jag går runt bland gravstenarna som ligger huller om buller. Jag söker efter ett namn. Vid vanliga kyrkobesök går man in genom kyrkoporten, hälsar snällt på prästen och sedan går bort  med sin blomma och lägger den på den avlides grav. Inte nu, inte denna gången, inte här. Inget med det här besöket är som "vanligt".
Jag kom genom de svarta smides grindarna. Betalade för entrén till den gamla kvinnan som satt på en pall vid ingången med några katter strykandes kring sina fötter. Hon tog emot mina pengar och log lite lurigt mot mej.
Det första som jag tänker på när jag kliver in i det svala kyrkorummet är att den inte är lik någon annan kyrka jag tidigare har sett. Inga utsmyckningar, inget altare eller bänkar att sitta på.  Kylan i rummet får huden att resa sig. Det är som att gå direkt in i en död människas själ. Rakt in i det sista andetaget som hänger kvar, fast frusen i rummet. Mina steg ekar som iskristaller mot de kala vita sten väggarna. De är fyllda med namn som sitter exakt med två millimeter mellan rum ifrån varandra. Namnen är skrivna i svarta gotiska bokstäver och har en röd Davidsstjärna i slutet för att markera namnets slut och ett nytt namns början. Väggarna är fyllda av svart bokstäver från golv till tak. Som om rummet var fyllt av svart små myror som springer omkring. Nästa rum är precis likadant och sedan ett till, och sedan ännu ett, ännu ett och ….jag känner mej yr och får en klump i halsen. Jag får svårt för att andas.
Namnet jag söker är min fars. Han är försvunnen sedan kriget. Hitlers krig. Far försvann när han försökte hitta något att äta till våran svältande familj. Min mor blev så bedrövad när han inte kom hem. Hennes försök för att hålla vårt mod uppe och säga att skulle bli bra igen, försvann med honom. Då fanns hon fortfarande där men ändå inte. Inte i ögonen, de blev tomma.
Jag fick ta hand om vår lilla syster. Hennes namn var Alicia och var så söt. Hon var 10 månader gammal och hade vår mors ögon. Som de så ut innan tomheten kom.
Vi barn, jag, min bror och vår Alicia som bara var en bebis, fick klara oss själva. Vi sprang mellan husen, i skydd av mörkret på nätterna, för att gömma oss från soldaterna. Mat fanns knappt någon att få tag på, men vi försökte finna något litet varje dag åtminstone till henne. Dagarna kändes dubbelt så långa som nätterna. Soldaternas språk förstod vi inte och det var lika bra, för jag ville inte veta. Jag ville inte förstå. Jag ville att allt skulle bli som innan. Då dagarna var lika långa som nätterna. Då vi var lyckliga och tillsammans.

Alla andra vi kände hade åkt till något slags kollo, men ingen hade någonsin hört av sig. Jag hade så gärna velat följa med.
Trotts våra försök att finna mat till barnet, så blev hon ändå snabbt sjuk. Avgaserna på gatorna och det smutsiga vägarna gjorde inte saken bättre.
Jag var 14 år gammal när Alicias ögon slocknade. Det var värre än själva kriget. Min bror begravde henne i en ödslig park, så att inte bomberna skulle gräva fram henne igen.
Under de två kommande åren som följde, sökte vi efter vår far i hopp om att få skydd, men vi fann honom aldrig. Vi frågade människor vi stötte på ifall de sätt vår far, men ingen visste.
Innan krigets slut fann jag en äldre herre som ville ta hand om mig. I ett desperat behov av trygghet tackade jag ja. Herren var tjock och hade en guldtand som han brukade sitta och vicka på med tungspetsen.
Min bror och jag hade kommit ifrån varandra en natt i ett virrvarr av stickade dam som yrde så att man inte kund se himmeln. Splitter som skar igen luften, blänkte som sylvassa knivblad. Bomber som tjutande slog upp marken där vi sprang. En natt då himmelen skulle har varit fylld av blänkande stjärnor och luften fylld av doftade nattviol och näktergalen sjunga om kärlek som slagit ut i blom.
Det ända jag hade kvar var honom. Jag minns att jag avskydde när han tog på mig på nätterna. Hans avskyvärda andedräkt som flåsade mig i nacken.
Allt jag kunde tänka på var att han ville ta hand om mig och det var det jag behövde för att klara mig. Så jag var tacksam och lät honom stöna i mitt öra när jag stod på alla fyra och blev tryckt upp mot väggen. Men så tog kriget slut. Hitler var död och allt blev tyst.
Jag fortsatte leva med den gamle de åren han hade kvar. På hans begravning fick jag höra om en kyrkogård där dom begravt så många judar som de kunnat hitta och det var där jag befann mig nu.
Mitt farsnamn hade vart helt omöjligt att hitta om det inte hade varit för att namnen mödosamt hade skrivits i bokstavsordning, vilket gjorde letandet lättare. Efter att ha läst en halv vägg så hittade jag honom. Mina ögon fylldes av tårar och min underläpp började darra. Lyckan av att äntligen hittat min far är obeskrivlig.
Jag kom ut på den solbeströdda kyrkogården där gravstenarna skuggades av de höga träden. Lövverket lekte i vinden och släppte ner gyllene strålar på de gråa stenarna. Jag skuggade mina öga stannade som förstelnade vid synen av tusentals gravstenar som låg kors och tvärs över varandra. På en skylt som lätt gungade i vinden läste jag obegripliga siffror om hur många som till slut fått sin vila på denna sorglit vackra plats, så likt en massgrav. Det var tröst löst att leta, jag skulle aldrig finna den rätta stenen. Den med hans namn. Ändå var jag överlycklig över att ha funnit honom. Här bland de lätta skuggorna under träden kunde jag känna hans närvaro. En sval vindfläkt smekte min kind. Jag bad och tackade Gud för att jag funnit honom. Jag placerade små stenar på toppen som en symbol över min och alla andras saknad av våra kära och över det lidande alla på denna plats fått gå igenom.
Jag begav mig hemåt med hjärtat fyllt av kärlek och ro.