I mördarens skjul hänger de konstigaste sakerna man kan tänka sig. Små fläckar av gräs sprider sig runt om på väggarna. Som om någon stått och mosat de gröna stråna hårt mot tapeterna. De vassa verktygen slingrar sig i olika mönster runt om i rummet. De vackra skenet från lampan, får ljuset att reflektera sig mot den blänkande metallen.
Allt ser helt orört ut, ända tills man släpper blicken och låten den föras ner mot golvet. Där blodfläckar och avskurna kroppsdelar ligger huller om buller.
Det känns som om att en stor folkmassa har samlats i en stor hög och låtit en bomb falla ner på dem. Delarna ser ner-smälltna och nästan förmultnade ut.
Mördaren är väldigt pedant när det kommer till verktyg, men varken golvet eller inredningen är lika välpolerad. De skitna sätena på soffan stinker svett och är helt förfallna. Småkryp springer omkring och lekter tafatt under tyget.
De gamla resterna av mat som ej blivit uppätet har frätit sig fast i tallrikarna och burkarna. De grön-vita luddret rör sig lika snabbt som krypen på soffan.
Det är verkligen en obehaglig syn. Dock tror jag att detta en gång vart ett väldigt vackert skjul. Man kan se en glimt av de blommiga tapeterna som döljer sig bakom all skit och de pedanta verktygen. Blommorna ser ut att nästan längta sig ut i de fria. Skälkarna försöker sträcka sig ut ur väggen, gräddar tag om de som hänger framför och sträcker sig ut mot ljuset från lampan.
Trotts den obehagliga stämningen i skjulet, fullt av lik, så tycker jag mig känna igen rummet från en annan plats. Kan det vara ifrån mitt gamla dockhus som står i källaren där hemma?
Antagligen inte, men mina känslor är den samma. Inte allt för konstiga, utan hemtrevliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar